Det är en trend vi kunnat ana länge, staten och kapitalet har satt sig i samma båt. Kanske har de suttit där hela tiden, fast så långt ifrån varandra som möjligt, framförallt för att inte störa den som ror båten. Men nu är det definitivt slut med uppdelningen.

Vi är tillbaka till hur det var förr, inte minst under 60-talet då vi hade speciella industriministrar, alla talade sig varm för ”industripolitik” och det togs för givet att staten ibland skulle kliva in i prissättningen och styra marknaden. På den här tiden kunde någon representant från de stora finansfamiljerna ringa upp statsministern och snacka om sådant som borde fixas, eller rent av kliva in på kontoret, utan föranmälan. Per Albin Hansson fick en bil i födelsedagspresent av näringslivet och Erlanders tid talades det om ”Harpsundsdemokrati”. Det innebar att finanstopparna träffade statsministern på dennes sommarbostad (som en direktör skänkt staten) och bestämde viktiga saker som statsministern sedan fick ringa till oppositionen och berätta om.

I statliga organs styrelser satt också näringslivsrepresentanter tillsammans med fackliga företrädare och pratade ihop sig om vad som borde göras.

Det var en harmonisk samverkan tyckte många. Men med krisen på sjuttiotalet började allt fler ifrågasätta detta. Några påminde om att detta slags ”korporatism” var kärnan i fascismen. Andra talade om att näringslivet blev gisslan hos politikerna. Eller att staten fungerade som kapitalets städgumma, helt enligt det Karl Marx en gång konstaterade: ”Den moderna statsmakten är blott ett utskott, som förvaltar hela borgarklassens gemensamma affärer” …

Det var också nu som Blå Tågets legendariska ”Staten & kapitalet” skrevs, av Leif Nylén, fast ursprungligen med titeln "Den ena handen vet vad den andra gör".

Den blev sedan en klassisk cover med Ebba Grön. Och är en sång som sjungits av såväl vänstern som nyliberaler på den borgerliga kanten.

Den ideologiska kritiken mot sammanväxten – och dess misslyckande med att hantera krisen – gav till resultat att vi under 80- och 90-talet fick en separation mellan det statliga och det privata. Var och en skulle sköta sitt. Bort med subventioner och regleringar som gynnade några och hindrade andra. Den gamla socialdemokratiska doktrinen om att allt är samhället oavsett om man är dagkuli på en fabrik eller bankdirektör fick på tafsen. Den statskapitalistiska ordningen började demonteras och verksamheter såldes ut eller bolagiserades. Offentliga verksamheter bjöds ut till högstbjudande. Politiken skulle hålla sig på armlängds avstånd från industrin, som inte behövde annat än fasta spelregler och tillgång till globala marknader.

Men nu bryts den utvecklingen och särbo blir sambo igen. Och inte bara i Sverige, utan ännu mer i andra länder, såsom USA, som idag är att betrakta som ett statskapitalistiskt land. Alla sneglar på Kina som tagit täten i denna utveckling.

Processen har skyndats på dels av pandemin, som gjorde att svenska politiker enades om att staten skulle gå in i alla sektorer med ekonomiskt stöd för att rädda strukturerna, dels av ”nyindustrialiseringen” för att skapa en mer hållbar produktionsplattform.

Inte minst det senare har framkallat ett oerhört behov av en slags ”planekonomisk” politik för att öka energitillgången. För att ta ett exempel.

Slutsats. Nu är det dags att anpassa sig efter en ordning där staten och kapitalet organiskt växer samman. Eller kommer denna trend att möta motstånd – igen?