Jag sitter på ett möte i mina barns klassrum och känner att tiden har stått stilla. Slitna möbler och tomma väggar. Ljuset från lysrören i taket sticker i ögonen och akustiken är dålig. Stolar som skrapar i golvet och ljud från intilliggande toaletter. Gulnat trä på tak och golv, och den enda färgklicken är de neonfärgade hörselkåporna i rosa och grönt som hänger för sig själva i ett hörn. Annars är väggarna vita, endast utsmyckade med tejprester och blyertsstreck. Det luktar unket och instängt. Här ska vår framtid växa upp och utvecklas.

Vi spenderar drygt 6 890 timmar i grundskolan, åren mellan årskurs 1 och 9. Det är många timmar, en stor del av ett barns vakna tid, som spenderas i den fysiska skolmiljön. Skolor som, när de byggdes, var anpassade efter den tidens normer, storlek på barngrupper och behov. Men på samma sätt som det går trender i utformningen av våra arbetsplatser och kontor, så förändras även skolornas undervisning och därmed behöver den fysiska miljön i skolorna vara tillräckligt robust för att kunna hantera detta.

I min vardag pratar jag dagligen med företag och organisationer om att skapa en framgångsrik och verksamhetsanpassad arbetsplats som bidrar till deras affär och är utvecklande för medarbetarna. Idag pratar vi mycket om hur vi ska utforma framtidens kontor, hur vi efter år av pandemi och hemarbete ska locka tillbaka människor till den fysiska arbetsplatsen. Hur kan vi skapa miljöer där människor mår bra? I våra projekt grundar sig allt i upplevelsen. Det handlar om ljud, ljus och doft. Om design och funktion. En stark, konceptuell upplevelse som kan förklaras och förstås, som skapar nyfikenhet där alla sinnen stimuleras och människor mår och presterar bra. Vi pratar med våra kunder om vikten av att skapa en arbetsmiljö dit deras medarbetare vill gå och en miljö som tar hand om mångfald. Det ska kännas kul att gå till jobbet. När pratade vi senast om hur våra ungdomar tycker det är att gå till skolan? Eller vågar vi inte?

En studie som forskaren Peter Barrett gjort visar att 16 procent av elevernas studieresultat beror på klassrumsmiljön. Men i stället hör vi om låga budgetar när skolor byggs om, provisoriska baracker som blir permanenta lösningar och en orimlig arbetsmiljö för landets lärare. Värmen sänks för att spara el, det är bullriga miljöer med dålig akustik och allt mindre skolgårdar för barnen att röra sig på. Det är ett misslyckande. Det finns ju så mycket kunskap och det skulle krävas så lite för att göra stor skillnad. För tänk om skolresultaten skulle öka? Om lärares sjukskrivningsnivå skulle minska? Om barns psykiska hälsa skulle bli bättre? Jag är övertygad att vi kan göra skillnad i alla frågor!

Som arkitekter har vi ett samhällsansvar. Vi är vana vid diskussion och debatt om kontor och arbetsplatser, om stadens rum och offentliga miljöer. Men barnens och ungdomarnas rum, när ska vi egentligen börja prata om det? Om tiden som stått stilla i klassrummen medan världen utanför är i ständig förändring. I nya skolor som byggs idag tar vi för givet att aspekter kring barns välmående tas i beaktning. Men i de tusentals befintliga skolor där barn varje dag möts av en fysisk miljö som inte är anpassad efter dess verksamhet, där den fysiska miljön inte uppmuntrar till kreativitet. Det är där vi har möjlighet att göra stor skillnad.

Vi borde prata mer om effekterna av den fysiska miljön, hur vi kan förstärka de positiva och minska de negativa. Hur vi med små medel kan anpassa lokalerna efter verksamheten, och inte tvärtom. Hur vi arbetar med upplevelsen, med ljud, ljus och doft. Med design och funktion. Det är en självklarhet när kontor och arbetsplatser utformas, även i befintliga byggnader. Barn och ungdomars fysiska miljö borde tas på lika stort allvar. Nu tar vi tillbaka kontrollen över det bortglömda rummet och skapar en skolmiljö där barn och unga mår bra, där deras behov tas omhand och de får möjlighet att utvecklas.

Av: Lisa Jonsson, chefsarkitekt, huvudägare, kontorschef Göteborg och VD på Kanozi Arkitekter