En man går en bit framför mig på en gata i centrala Göteborg. Han stannar till vid ett övergångsställe, väntar in en spårvagn som kör förbi och råkar samtidigt stöta till en (felparkerad) elsparkcykel som välter. Nu blockerar den inte bara hela trottoaren, den tjuter också. Mannen försöker, något panikartat, återställa ordningen men elsparkcykeln är tung och otymplig. Till slut får han hjälp av en förbipasserande och tjutandet upphör. De går båda vidare och elsparkcykeln står kvar - fortfarande felparkerad.

Medför dessa elsparkcyklar, som gjorde entré i svenska städer 2018, bara en massa problem? Vi kan konstatera att de har förändrat stadsbilden, kritiker menar att de förfular staden samtidigt som de faktiskt förenklar många människors vardagsliv. Staden, som är och ska vara till för alla, är i ständig förändring. Innovativa mikromobilitetslösningar är ett av svaren på problem i dagens städer, som bilarnas trängsel och hälsofarliga avgaser. Det handlar om en efterfrågad flexibilitet, att vid behov till exempel kunna ta sig snabbt och enkelt till ett möte när man kommer fram efter en lite försenad tågresa. Lånecyklarna och elsparkcyklarnas intåg i våra städer har visat oss en intressant möjlig framtidslösning men när våra rörelsemönster förändras måste städerna följa efter. Allra helst ligga steget före och styra utvecklingen i rätt riktning.

Paris var en av de första städerna där uthyrning av elsparkcyklar lanserades, de blev snabbt populära samtidigt som en liknande diskussion som den vi har i Sverige blossade upp. Sedan 2018, när de första elsparkcyklarna kördes på Paris gator, har skärpta restriktioner stegvis införts. I januari i år bestämde borgmästare Anne Hidalgo att det är upp till invånarna i Paris att avgöra elsparkcyklarnas framtid - och i en folkomröstning i april 2023 röstade närmare 90 procent av Parisborna för att helt förbjuda dem!

Men är det verkligen rätt beslut av en stad att redan nu, innan vi riktigt har förstått potentialen, helt förbjuda mikromobilitetslösningar som elsparkcyklar? Svenska Voi skriver på sin hemsida att ”Vi samarbetar med städerna – eftersom varaktig förändring bara är möjlig när vi arbetar tillsammans.” och visst har de rätt i sak, är då problemet enbart bakåtsträvande stadsbyggnadskontor i landets städer? Här har teknikföretagen ett stort ansvar, eftersom det handlar om snabb teknisk utveckling och en appbaserad tjänst finns oändliga möjligheter till att styra såväl hastighet som parkeringsproblematik på detaljerad nivå. Parkerar jag utanför en fålla så kan det dras en dubbel avgift från mitt kort – och kör jag på en trottoar så kan hastigheten sänkas till knapp styrfart. Voi skriver också att de tror på ”städer för människor – med minskade utsläpp, lägre ljudnivåer och ett Europa utan trafikstockning”. Det låter ju hur bra som helst men de får ta och visa sig mer villiga att hitta lösningar på de nya problemen.

Sedan är det absolut en fråga om elsparkcyklarna, som de används idag, egentligen ersätter så många bilresor. Men det är värt att ifrågasätta rimligheten i att det krävs ca 100 000 W för att flytta en person i stadsmiljö med bil, när motsvarande siffra för en elsparkcykel/elcykel är ca 200 W. Med mikromobilitet kommer staden och dess innehåll närmre, den stora vinsten är flexibiliteten och möjligheten att vara spontan. Tids nog kommer även den mest inbitna bilisten inse fördelarna med att slippa leta länge efter, och betala dyrt för, parkering inne i stadskärnorna.

Vi arkitekter och planerare har stora möjligheter att påverka städerna i rätt riktning. Med en stark pågående urbanisering lever vi idag verkligen i stadsutvecklingens tid och måste arbeta tillsammans med teknikutvecklingen – inte mot den. Smarta städer där vi delar på resurserna och tar hand om våra tillgångar är en av lösningarna på våra globala klimatutmaningar. Stadens cykelvägar kommer i framtiden behöva rymma så mycket mer än bara just cyklar. Leveranskedjorna håller på att ställa om till lastcyklar och självkörande mindre drönare. Andra nya fordonstyper som också kommer vilja ha plats på framtidens system av cykelvägar medför risk för nya konfrontationer och problem om vi inte tänker till i tid.

Ett av de största problemen med elsparkcyklarna idag är parkering, vilket också är en svår nöt att knäcka då tillgängligheten och flexibiliteten är dess USP. Människor är inte beredda att leta mer än ett par minuter efter en elsparkcykel, alltså är antalet väsentligt liksom tillgängligheten till dem. Men för att undvika felparkeringar och direkta trafikfaror måste platser öronmärkta för parkering bli fler, ett ansvar som vilar både på uthyrningsföretagen och städerna. Fler bilparkeringsrutor bör omvandlas till parkering för elsparkcyklar och hyrcyklar. En praktisk lösning som även innehåller en symbolik och ett sätt för städerna att tydligt visa intresse för att ge en innovation en rättvis chans. Det är en enkel insats som gör stor skillnad och som lätt kan återställas om det visar sig att behovet inte finns.

Tiden för en hållbar stadsplanering är alldeles rätt just nu, för en stadsplanering som lämnar utrymme för innovationer som inte ännu introducerats, men som med största sannolikhet kommer. Tar vi inte hand om nya innovationer i tid blir det fel, då hamnar elsparkcyklar i högar på trottoarerna eller slängs i stadens kanal i ren frustration. Det är i dagens konjunkturläge vi har chansen att göra något riktigt bra i planeringen av våra städer, det är nu vi har tiden att vara eftertänksamma och innovativa. De senaste årens högkonjunktur har varit intensiv och mycket har gått fort. Ofta blir det då att man väljer att göra som man gjorde förra gången. Men en bra kompromiss tar tid att få till och stadsbyggnad är kompromissernas konstform!

Gör vi rätt nu är vi redo när konjunkturen vänder, missar vi chansen är risken stor att motsvarande situation som i Paris och deras nerlagda försök med elsparkcyklarna upprepar sig i våra svenska städer. Intressanta innovationer kring stadens liv och funktion förhindras innan vi fullt förstått hur det kunde ha blivit riktigt bra.