Eftertankens kranka blekhet
Daniel Hohenthal, Kanozi Arkitekter. Bild: Kanozi Arkitekter.

Eftertankens kranka blekhet

Krönika

4 december 2023

Daniel Hohenthal på Kanozi om hur arkitekterna, tillsammans med många andra, nu sitter och funderar på hur man kanske borde gjort saker och ting lite annorlunda och vad man kan göra bättre.

"Först när helvetet gör stjärten stekhet kommer eftertankens kranka blekhet" är ett av Tage Danielssons många klassiska citat. ”Dagenefterstämning” - är det där vi nu är som bransch?

Efter årsskiftet hör vi att varsel hos byggentreprenörerna kommer börja slå igenom, och krisen i branschen blir än mer tydlig. Byggkranarna kommer snabbt minska i antal i stadsbilden och arbetslösheten bland byggnadsarbetare stiger fort. Många tror att en betydande del av de som då lämnar sina jobb även kommer lämna branschen, vilket i så fall riskerar att göra det än svårare att på nytt starta upp hela det komplexa maskineriet vi kallar fastighetsbranschen.

Vi arkitekter ligger tidigt i konjunkturcykeln och när nu byggnadsarbetarna blir arbetslösa har vi märkt av nedgången i alla fall ett år tidigare. Många arkitektkontor har behövt minska antal anställda radikalt. Unga nyutexaminerade arkitekter kommer behöva söka andra typer av jobb och när de några år in i framtiden får möjligheten att återvända ställs de i stället mot de som nu är kvar i skolan och som hunnit lära sig än mer av de nya programmen och metoderna. Vi får då tyvärr några årskullar nyutbildade arkitekter som aldrig kommer in och börjar jobba i yrket. Ett trist resursslöseri precis när byggbranschen hade börjat inse sin egen stora del i klimatfrågan och fler duktiga arkitekter hade behövts. Vi arkitekter känner att vi har ett stort ansvar i att hitta lösningarna för framtiden - just på grund av att vi ofta är med tidigt och tillsammans med projektutvecklarna sätter de så viktiga första ramarna kring ett projekt.

Att vi arkitekter ligger tidigt i konjunkturcykeln betyder också att vi kommer vara bland de första som märker när det väl vänder uppåt igen. På så sätt kan vi vara en ganska god konjunkturbarometer att hålla span på! Riksbankchefen Erik Thedéen tycker att restaurangerna fortfarande är alltför välbesökta och vi är säkert många som märkt att det är ganska svårt att få ett bord vid lunchtid. Flera av våra beställare säger att de aldrig har ätit så mycket luncher med arkitekter som nu – så vi är nog till stor del medskyldiga till att hålla lunchrestaurangerna under armarna! Sorry Erik!

När marknaden väl vänder uppåt igen brukar det börja med att vi får förfrågningar om att titta över ganska nyligen ritade projekt. Man kan se att projekten ritades för snabbt i en tid där det inte fanns utrymme för eftertanke i alla delar. Det går ofta att utnyttja detaljplaner bättre, kanske med lite finurlighet få in några fler bostäder eller med något mer nedlagd tid göra projekten betydligt mer hållbara. Konstruktörer säger att de hade kunnat spara upp emot 40% av en stomme i ett projekt bara det fanns lite tid för optimering - om de inte hade fått direktiv att använda samma pelardimension upp genom hela huset eller samma som i förra projektet, för att det går fortast i en pressad projektering. Med lite räkning och planering hade det även varit möjligt att klara sig med minskad hållfasthet i betongkonstruktioner och därmed relativt enkelt minimera användningen av den klimatbelastande cementen. Men det tar lite mer tid - och kräver eftertanke.

Man kan inte låta bli att fundera på om det kan vara flera som nu sitter med lite eftertänksamhet och funderar över hur allt gick till i slutet av byggbranschens intensiva högkonjunktur.

Kanske några stadsbyggnadskontor reflekterar kring om de möjligen varit lite väl krångliga när man satt ihop processer kring exempelvis markanvisningar och tävlingar. Kanske krävde man lite för mycket. Ambitionerna är jättebra och syftet är såklart att pressa oss aktörer till att få fram förslag och lösningar som verkligen gör samhället bättre. Och sådana tumskruvar behövs säkert, men om man till exempel tänker på hur mycket tid vi gemensamt lägger ner bara på att försöka tolka inlämningskraven (så vi inte blir diskade på ett litet formaliafel) så kan man fundera på om vi inte hade kunnat lägga tiden på annat mer värdeskapande arbete för att göra framtiden bättre. Många markanvisningstävlingar slutade också i högst märkliga resultat då det visade sig att det ändå inte var förslaget som försökte fånga de goda ambitionerna som premierades högst i den slutgiltiga sammanvägningen. Eller så blev många tävlingar till intet när det visade sig att det vinnande projektet inte gick att förverkliga ens i brinnande högkonjunktur.

I arkitekttävlingarna blev kraven på orimligt stora team mer vanligt i slutet av högkonjunkturen. Med en förväntan på att ett mycket stort antal personer ska vara involverade innebar det att deltagarna inte kunde få mer än högst en symbolisk ersättning ur ett återhållet tävlingsarvode. Utöver det blev det vanligt med formuleringar att inte ens vinnaren kan garanteras ett vidare uppdrag efter tävlingen. När sedan också inlämningskraven krävde mer och mer kring att redovisa allt ner i detalj även i en tävlingsskiss går inte helheten ihop. När alla hjul snurrade som mest så fanns det uppenbarligen resurser att skjuta in, även i tävlingar med oklara förutsättningar. Men det kommer inte kunna fungera på samma sätt med pressade konsultföretag i en vikande marknad.

Några politiker kanske nu ser tillbaka och grubblar lite på om det var rimligt att ge tjänstemännen flera olika - uppenbarligen helt oförenliga beslut - att förmedla vidare till oss som jobbade med att få fram detaljplaner och bygglov, vilket gjorde att vi ibland ägnade så mycket tid åt att tolka de motstridiga beskeden tillsammans med era tjänstemän så att vi inte kom framåt överhuvudtaget.

Samtidigt är det säkert några projektutvecklare som nu i efterhand känner att det hade varit smart att satsat på lite diversitet så att inte alla färdiga projekt, bostäder eller kontor, till slut såg ganska likadana ut i sina erbjudanden. Med en vikande marknad kan det vara fint att sitta med ett lite annat erbjudande än alla andra. Sedan hade nog faktiskt några planprocesser kunnat gå lite fortare, kanske till och med hunnit bli genomförda innan kraschen, om respektive part hade släppt de allra yttersta positionerna i sina krav. Låsningar som kunde ta halvår att älta i stället för att välja en - på riktigt bra - kompromiss tillsammans. Nu finns det nog ingen som längre har resurser att lägga tid på all den mängden möten vi haft de senaste åren - varken från byggherrar eller från kommunerna.

Sedan finns det säkert en eftertänksamhet hos de bostadsköpare som nu funderar på om de tog rätt beslut när de skrev på ett lägenhetskontrakt för ett par år sedan. Men samtidigt - vad gjorde till exempel de unga bostadsköparna för fel den här gången? De flesta ville bara komma i gång med vuxenlivet och skaffa sig sin första egenägda bostad. Nu får de höra att de förköpt sig men har egentligen bara försökt hoppa på vårt, lite egenartade, system för att köpa sin bostad. Ett system med nästan uteslutande bostadsrätter men som ändå måste sägas ha fungerat hyfsat i balans under många år. Politikerna förlitade sig således på en bostadsmarknad där själva marknaden löste bostadsproduktionen. En verklighet som betyder att nu när marknaden är borta så byggs det inga bostäder alls, även om behovet av bostäder fortfarande är stort.

I den här snabba kraschen dog kanske hela den modellen för att få fram ägda bostäder. Nu dröjer det nog ett tag innan någon skriver på ett bindande kontrakt igen för en bostad som står färdig först om flera år (utan garanterade tider för tillträde dessutom). Nya modeller behöver nu uppfinnas med nya sätt att fördela risk innan nyproduktionen av bostäder kan komma i gång igen. Här behöver politiker på riksnivå till slut börja ta sig ur alla de onödiga skyttegravarna i bostadspolitiken kring allt från amorteringskrav, subventioner, marknadshyror, instegslån med mera som skulle kunna skapa en fungerande bostadsproduktion igen.

Även vi arkitekter sitter såklart nu och funderar eftertänksamt på hur vi kanske borde gjort saker och ting lite annorlunda och vad vi kan göra bättre. För nu har vi ju faktiskt tid att reflektera och samtidigt hinna uppfinna nya metoder och lösningar som på riktigt kommer ta ett stort steg in i ett mer hållbart sätt att skapa byggnader och städer.

Dessutom har vi arkitekter än så länge fortfarande tid att äta lunch med er alla - men håll ögonen på när arkitekterna inte längre syns lika mycket ute på lunchrestaurangerna. Då kommer hjulen snart börja snurra igen även för er alla andra!

World in Property

World in Property
redaktionen@worldinproperty.se