”Arkitektur är en estetisk organisation av en praktisk verklighet”, sa arkitekturhistorikern Elias Cornell till sina studenter på Chalmers och fångade samtidigt det väsentliga i arkitektens uppgift. En sammanfattning av arkitekturens mening och uppgift som troligen behöver mer utrymme än en krönika för att besvaras fullt ut, för vad vore det ena utan det andra? Det estetiskt vackra utan förankring i verkligheten och vår tid, vad vore det värt?

En del av den praktiska verklighet som kräver en estetisk organisation är byggnadens system, tekniska lösningar som bidrar till att byggnaden fungerar. En väldimensionerad stomme, ett tak och väggar som skyddar mot väder och vind, ett golv att gå på. Grundläggande behov som måste uppfyllas, fungera tillsammans i ett system. Men vi människor är också en del av den praktiska verkligheten, inte riktigt lika enkel att optimera, mäta och räkna sig fram till. Ett samhälle med bara hus och infrastruktur, utan människor som interagerar och samverkar, är bara en spökstad. Likaså är en byggnad bara ett skal, något som måste fyllas med liv. Det är en praktisk verklighet att förhålla sig till, precis som W Churchill en gång sa; ”We shape our buildings; therafter they shape us”.

Som arkitekter är vi tränade i att söka nya lösningar, ibland handlar det om att balansera motstridiga behov till en fungerande helhet. Det är i utbytet av idéer och i samverkan vi utvecklas som människor och arkitekturen måste stödja och skapa förutsättningar för detta. I samordningen av den estetiska organisationen och den praktiska verkligheten handlar det inte i första hand om huset, det handlar om att gestalta ett sammanhang där byggnaden blir möjliggöraren och symbolen för interaktion. Det småskaliga i det stora, olika miljöer för olika människor och olika tillfällen. När vi blir stressade eller otrygga drivs vi av instinkten att fly eller fäkta, det är inte en situation som främjar kreativitet och interaktion. Jag menar, varför löser Arkimedes problemet han grubblat över när han ligger i badet, eller Newton när han lägger sig för att vila under äppelträdet?

Life science är, något förenklat, vetenskapen om allt levande med forskningsområden som biologi och medicin. Kraven är höga i utvecklingen av nya miljöer för nära samverkan mellan forskning, utbildning, klinisk verksamhet, näringsliv och samhälle, ofta samlat under ett och samma tak. I våra labb- och forskningsprojekt arbetar vi nära verksamheten. Är forskaren eller företaget världsbäst på en viss molekyl? Då är det vår uppgift att stötta arbetet runt denna substans och skapa den bästa tänkbara miljön för att främja forskningsresultatet. Här spelar interaktion och samverkan stor roll, att hitta balansen mellan estetik och praktik. I kontrast till den systematiska forskningen som präglas av struktur och ordning är det interaktiva mer icke-linjärt, frivilligt och avslappnat. Där strävar vi efter att skapa en harmonisk miljö i en komplex situation där verksamheten inte begränsas av den fysiska miljön, tvärtom. AstraZenecas VD i Boston lärde oss om sifferkombinationen 10-12-15-18 som en viktig framgångsfaktor. Kaffe kl 10, lunch kl 12, te kl 15 och vid 18 öppnar puben. Siffror som bidrar till interaktion och idéutbyte utanför det statiska protokollet.

Den praktiska verkligheten kan liknas vid en symfoniorkester som, om den ska lyckas, behöver kompositör, dirigent, musiker, instrument, konsertsal, akustik. Det spelar ingen roll hur bra var och en av komponenterna är om inte interaktionen mellan dem fungerar. Som arkitekter kan vi ibland tro att miljöerna, rumsligheten och det estetiska är allt, men så ser inte verkligheten ut. Det är inte enbart estetiken som avgör om två potentiella nobelpriskandidater inom olika områden möts vid kaffemaskinen eller köper lunch på samma ställe. Det estetiska är essentiellt, men det är en komponent av flera som måste vara i samklang med resten av orkestern.

Av Johan Norén, Chefsarkitekt Huvudägare, Arkitekt SAR/SIR/MSA